Mitt liv med djur
Mitt namn är Petra och jag är en djurgalning på 26 somrar. Jag föddes 1987 i Bålsta utanför Stockholm. När jag var 3 månader flyttade vi upp till Falun där jag växte upp. Djurintresset har jag med mig sen barnsben, vi har alltid haft djur hemma! Från början var det katter, vi hade rätt så många under hela min uppväxt. Då mina föräldrar var av åsikten att man inte behövde kastrera honkatter utan att det fick räcka med p-piller vart det då och då en kull med kattungar hemma. Ska sanningen fram så var det inte alltid "en olycka" att det blev ungar. Föräldrarna litade nämligen dumt nog på mig och mina systrar när vi sa att vi gett katterna piller...
Så växte jag upp tillsammans med katterna och 4 av mina 5 systrar. När jag var 3 år fick jag mitt första egna husdjur. Pussie hette hon, en liten gråtigrerad och vit kattflicka från en av våra kattkullar. Senare skaffade vi även hund, och mina äldre systrar fick kaniner och gerbiler. Själv var jag förtjust i fåglar, så för mig vart det undulater. När jag började högstadiet köpte min äldsta syster en egen häst, en gammal arabkorsning. Jag var inte sen att haka på och tog en gammal travare på foder. Det var även i högstadiet mitt intresse för gnagare väcktes.
Så växte jag upp tillsammans med katterna och 4 av mina 5 systrar. När jag var 3 år fick jag mitt första egna husdjur. Pussie hette hon, en liten gråtigrerad och vit kattflicka från en av våra kattkullar. Senare skaffade vi även hund, och mina äldre systrar fick kaniner och gerbiler. Själv var jag förtjust i fåglar, så för mig vart det undulater. När jag började högstadiet köpte min äldsta syster en egen häst, en gammal arabkorsning. Jag var inte sen att haka på och tog en gammal travare på foder. Det var även i högstadiet mitt intresse för gnagare väcktes.
En kompis till mig hade skaffat råttor, och han hade ofta med sig ett par i luvan när han kom på besök. Jag hade just lagt ner dethär med fåglar och frågade honom om han tyckte jag också skulle skaffa råttor. Det tyckte han. Så han och jag gick till djuräffären och tingade en liten bebis ur deras senaste kull. Längtan var olidlig! När det äntligen var dags att hämta hem henne så hade mina yngre systrar också bestämt sig för varsin råtta. Tur var väl det, för jag visste inte mycket om gnagare då och visste inte att dom skulle bo i par.
Tiden gick, och jag började på gymnasiet. För mig var valet självklart, jag ville gå djurvård! Så blott 16 år gammal tog jag mina katter (Sammy och Saphir) och råttor (som alla hade blivit mina vid det laget) och flyttade upp till Lycksele där jag gick djurvård inriktning djurpark. Tyvärr innebar det att jag fick lov att lämna bort min älskade häst. Men hästlivet var ändå inte för mig hade jag insett då. I Lycksele fick jag min första erfarenhet av uppfödning. Jag minns inte hur det gick till, men en av djurparkens råttor bodde tillfälligt hos mig. Han blev pappa till en kull på 3 små råttbebisar. Sen kom mössen!
Det skulle bara vara ett projektarbete. Jag skulle studera mössen beteenden och sånt. Det blev det inte mycket av, men mössen föll jag för. Jag hade 4 honor och 4 hanar. Tyvärr var dom inte helt överens med mig om hurvida dom skulle stanna i sina burar eller inte. Så efter ett år hade jag betydligt fler möss... Då var det dessutom dags att ta studenten, och jag skulle flytta hem igen. Allting blev för mycket för mig, så jag la ner både rått- och musägandet det året.
Det skulle bara vara ett projektarbete. Jag skulle studera mössen beteenden och sånt. Det blev det inte mycket av, men mössen föll jag för. Jag hade 4 honor och 4 hanar. Tyvärr var dom inte helt överens med mig om hurvida dom skulle stanna i sina burar eller inte. Så efter ett år hade jag betydligt fler möss... Då var det dessutom dags att ta studenten, och jag skulle flytta hem igen. Allting blev för mycket för mig, så jag la ner både rått- och musägandet det året.
Åren gick, och allt jag hade var mina katter. Så en dag traskade jag in på djuraffären och fick syn på henne. Luna! Luna var en liten Champagne Bareback råtta som satt alldeles ensam i deras råttbur. Jag vart kär! Min kompis, som just hade förlorat sina 2 sista råttor, fick höra om henne och en dag stod han helt plötsligt hemma hos mig med sin råttbur och lilla Luna i handen. Denhär gången skulle det bli annorlunda, jag skulle bli expert på råttor! Till att börja med så fick jag lov att utöka flocken, då Luna inte gärna kunde vara ensam. Sen läste jag på! Jag lärde mig om hur råttor egentligen ska bo, vad dom egentligen ska äta och att man egentligen bör köpa dom av uppfödare. Jag läste och läste, och flocken utökades, med uppfödarråttor denhär gången. Jag ville bli råttuppfödare kom jag fram till. Så efter 2 år skaffade jag mina första hanar.
Tyvärr gick det inte som planerat. Efter ett år utvecklade jag allvarlig kontaktallergi mot hanarna och fick omplacera dom. Men så en dag gick jag in på djuraffären igen, och där satt Gummiboll! Hon var högdräktig. Jag hade svurit att inte köpa fler djur från djuraffär. Men hon fick följa med hem. Jag hade börjat med möss igen! Gummi födde 9 små bebisar. Tyvärr vart dom flesta inte långlivade. Dom var stressade, trivdes inte som tammöss och mådde dåligt. Jag fick lov att ta bort nästan allihop för deras eget bästa.
Tyvärr gick det inte som planerat. Efter ett år utvecklade jag allvarlig kontaktallergi mot hanarna och fick omplacera dom. Men så en dag gick jag in på djuraffären igen, och där satt Gummiboll! Hon var högdräktig. Jag hade svurit att inte köpa fler djur från djuraffär. Men hon fick följa med hem. Jag hade börjat med möss igen! Gummi födde 9 små bebisar. Tyvärr vart dom flesta inte långlivade. Dom var stressade, trivdes inte som tammöss och mådde dåligt. Jag fick lov att ta bort nästan allihop för deras eget bästa.
Men mössen blev ändå kvar i mitt liv. Efter några månader köpte jag hem ett gäng möss från Morakullan's. Och så har det fortsatt. Råttintresset försvann allt mer och mer, och mössen vart flera. Tillslut, i samband med att jag flyttade ner till Stora Vika, beslöt jag mig för att omplacera dom sista råttorna och bara ha möss. Och så en dag flyttade det in en hel kull med små bandade flickor. Jag hade då fortfarande kvar en av mina Morakullor, SE-Morakullan's Bunnymus (Bus). Han hade imponerat på mig på alla plan, frisk och kry var han, trots att immunförsvaret satts på prov ett antal gånger. Snäll mot andra möss var han, och mot mig var han en ängel. Jag tyckte det var en skam att inte föra hans gener vidare. Och Banded vore det ju inte fel att ha flera av... Så föddes idéen om Bats Mousery. Tyvärr visade han sig oförmögen att bli pappa. Men iden lever kvar, och med nya friska tag fortsätter jag att jobba mot mitt mål att föda upp trevliga, friska och långlivade möss.